Igår så bar det iväg på utflykt med några av de andra som bor i samma hus. Vi körde ner i Pasvikdalen som sträcker sig längs både ryska och finska gränsen. Längst ner i dalen finns treriksröset mellan dessa tre länder. Men vårt mål var att få se björn! Då den största björnstammen i Norge skall finnas här. Först stannade vi vid en utsiktplats där det finns ett 96 meter högt torn man kan klättra upp i, vilket vi gjorde för att kunna se långt utöver nejden och myrarna. Vi såg mest skog och myrar, meningen björn! Fast vi hade en finfin utsikt mot Ryssland och staden Nikkel. Gissa vad dom hämtar upp ur gruvan där! Medelåldern i Nikkel är bara 42 år. Så det verkar inget vidare att bo där. Titta noga på bilden så ser ni lite hus och skorstenar, det är Nikkel. Och den ryska gränsen går mitt i älven.
I kiosken vid utsiktstornet så berättade hon som jobbade där att hon såg en björn på vägen alldeles nedanför häromkvällen när hon for hem. Vår förväntan och förvissning om att få se vårt största vilda rovdjur växte.
Efter lite kaffe och våfflor med smör och brunost, som man äter överallt och alltid här i Norge Så for vi då vidare ner i Pasvikdalen. Vi körde sakta och spanade åt alla håll. De andra hade varit på vildmarkscentret några dagar tidigare och lärt sig om tecknen man skulle kika efter. Vägen var kass och bilen dålig så så fort körde vi inte heller. Mil efter mil gick färden, men ingen björn!
Så plötsligt så hoppar något fram på vägen! En ekorre och så en fågel! Nu, kommer vi verkligen till vildmarken sa vi. Det fortsatte mil efter mil med skog, skog, skog, inga älgar (som det också skall finnas gott om) men framför allt ingen björn. Längst ner i dalen så visade kartan på en liten ort, dit åker vi och vänder tänkte vi för vi var inte utrustade för att vandra ett par timmar genom naturreservatet till treriksröset.
Vädret är vackert, det är ödsligt knappt några hus, nästan inga bilar men framför allt inga djur. Vägen vindlade vidare och vi med den. riktigt ute i vildmarken så stod det en övergiven bandvagn från militären och vi trotsade vägen vidare. Nu, nu är vi snart framme vid lite bebyggelse, det var ju utmärkt som en ort på kartan och alla skyltar. När vi så kom fram så var det till en väldigt vacker gård men uthus, ett stort garage, stora välklippta gräsmattor, bastu, utedass, båt i älven den ryska gränsstolpen bara en bit från land och en skylt på stolpen vid infarten. Och döm om vår förvåning, det hela var en polisstation! Inte gränspolisen utan en polisstation! Mitt ute i ingenstans! Det var nog den finaste polisstation jag sett både till utseende och hur den låg. Men inte en människa där. Fönstren på andra våningen stod öppna, dörren var låst och ingen där. Så vi lånade toan och badade fötterna i älven, vattnet var riktigt skönt och det var fin sandbotten. Vi undrade var alla andra hus var, men det fanns inga andra hus det var detta som alla skyltar visat till och som var utmärkt som en ort på kartan. Ja aldrig upphör man att förvånas. Då vi var verkligen mitt ute i ingenstans så höll vi ju ett öga på omgivningen, det kunde ju dyka upp en nalle när som helst eller älg eller en polis något annat vilt. Men ingenting, jo en jäkla massa blinningar och annat flygfä fanns det mer än gott om.
Jaha så var det då dags att åka hela vägen tillbaka, ganska många mil. Men vi slutade snart att spana och inte såg vi fler djur på väg tillbaka heller.
Så summa summarum så få djur har jag nog inte sett någon dag här hittills! Och på vägen tillbaka så åkte vi förbi den stora gruvan utanför Kirkenes, men inte såg vi mycket där heller, jo några gamla rostiga fordon.
Ok, tänkte vi inte heller här fick vi se något, men då åker vi till tivolit som är här ett par dagar istället. Men där höll dom på att packa ihop! Det var verkligen inte vår dag. Så det blev lite mat på en halvdålig vägkrog istället sen blev raka vägen hem!
Ja och sensmoralen blev att inte gör djuren som vi vill, men vi hade trevligt ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar