efter den första natten här i Haugesund, Norge?
Jo förkylningen blev bara värre och i lördags kväll så stupade jag och har sen sovit i nästan två dygn och känner mig nu bättre. I morgon blir det att gå tillbaka till jobbet igen. Det är ju ingen hit när vikarien ringer och sjukskriver sig!
Ja och lägenheten blev städad en gång till i dagsljus för att bli ren och nu är den riktigt fin.
Jobbet på Revmatismesjukhuset här i Haugesund är spännande. Arbetsmiljön är förfärlig, jag beundrar dom som jobbar där och har stått ut med den nu i ett år då dom håller på och bygger om /bygger till en helt ny del. Temperaturen inne i det pyttelilla kontoret varierar mellan +25-+29 grader och luften smakar utav byggdamm. Fönstren är igensatta med plast. Byggjobbarna går omkring med ansiktsmasker, det är skillnaden mellan de typiska kvinno- och mansjobben även här i Norge...
Så det får räcka med den här perioden tror jag.
De som jobbar där är trevlig och med många riktiga personligheter.
Hm det blir nog en betraktelse så småningom.....
måndag 12 november 2012
onsdag 7 november 2012
Ett händelserikt dygn lite vid sidan av E6an!
Ja nu har jag varit här i Haugesund i ett dygn. Och det har hänt en hel del!
Så häng med i svängarna här!
Vintern är på väg eller den är här, när jag kom till Oslo i går så toksnöade det - men jag satt ju i en varm och bekväm buss. Väl på flygplatsen så satte jag mig bekvämt tillrätta vid utgången då jag hade så gott om tid och var febrig och med en ond hals så somnade jag. Och inte hörde jag (feberdimma?) att man bytte utgång och undrade till slut varför man inte meddelade att ombordstigningen var påbörjad. Såg att flyget där jag satt skulle någon helt annan stans! Hoppsan, vad har hänt ser mig runt och längre bort ser jag en hoper folk som håller på att stiga ombord och chansar på att de skall till Haugesund. Och det skall dom. Pust!
Så upp och iväg. Tyvärr var det mörkt då vi skulle landa så det var inte mycket att se, men det kändes. Jösses vad det blåste, hela Nordsjön blåste in på en gång. Jag satt bara och väntade på att piloten skulle be oss alla luta oss åt ena hållet som lite motvikt. Men vi kom ner lugnt, tryggt och i tid trots att vädret försökte något helt annat. Tack SAS , vi ses snart igen.
Jaha, framme och väskan var med och den kom först av alla väskor på bandet. Bra tänkte jag eftersom jag skall bli hämtad så är jag snabbt framme. Men icke, alla andra försvinner och ingen av taxi-bilarna skall hämta mig, även bussen åker. Och kontoret i Oslo har stängt. Jag har ingen adress dit jag skall (jag brukar ha full koll på det mesta men är lovad att , tja....). Hursomhelst så får jag kontakt med Oslokontoret till slut och ojdå sa dom vi ringer snart tillbaka. Jag orkar inte vänta utan hoppar in i en Taxi som kommer (och det blir någon annan stackare som blev utan) och ber honom börja köra då jag snart får adressen på ett sms! Absolut sa han men åt vilket håll, tja kör mot stan och kommer det inget sms så vill jag till ett hotell. "Du var allt en morsom kunde" tycker chauffören. Jag berättar varför jag är här, men då vet jag ju vart du skall säger chauffören. Jag skall jobba som sjuksköterska på ett privat reumatikersjukhus en månad. Och dom som ordnat jobbet är Helsenor som förmedlar vikarier till sjukvården här i Norge. På väg i taxin ringde dom tillbaka och sa att i receptionen på sjukhuset så skall nyckeln till lägenheten finnas (som då ingen av oss hade någon adress till). Väl framme så ber jag taxin vänta och går in får en nyckel och en adress i receptionen. Där står en man och tittar lite fånigt. Så i taxin igen och han visste naturligtvis vart jag skulle och framme där så kommer mannen som stod i receptionen och tittade fånigt. "Det var jag som skulle hämta dig, men det gjorde jag inte! Och du skall vara på 6 våningen i morgon bitti kl 7 och fråga efter Marianne" "Och föresten du bor på 3 våningen och det finns ingen hiss" Han hinner vända sig om och sätta sig i sin bil innan jag jag hinner blinka. Jaha tänker jag, det här börjar ju bra och nu ligger feberdimman tät i skallen.
In i med allt mitt pick och pack, min ängel taxichauffören hade åkt då han sa att du får säkert hjälp av han som frågar efter dig :(
Tre sega våningar upp, får gå flera gånger då väskorna är blytunga. Äntligen framme!
Ok, nyckeln passar. Detta blir spännande mitt lilla hem de nästa fyra veckorna. Men NEEEEEEJ här var det inte städat på länge, buhuuuu jag som är så trött. In med två Panodil och när jag smakade på vattnet var det bara bläääää (trots att det fick rinna länge, men inte tillräckligt länge). Det enda som gick att städa golvet med var en handduk och lite diskmedel. Fungerar ju toppen, men inte i kallvatten. Här har varje lägenhet sina egna varmvattenberedare och jag har till och med två, en i köket och en i badrummet. Det tar en stund innan det blir lite varmt och sen går det fort och plötsligt är det så varmt att bara är ånga överallt.
Feberdimman tätnar..
Börjar städa, hinner torka nästan alla golven. Badrummets tillstånd skall jag undanhålla er men där gick det flera handdukar. Och efter ett toabesök vill vattnet inte sluta rinna, det låter som en fjällfors!
Å, skönt nu är jag snart färdig och snart kanske elementen blir varma också. Det är så kallt i lägenheten att jag städar i dubbla fleecetröjor trots feber.
Och så helt plötsligt så blir allt mörkt i hela den lilla lägenheten. Neeeeeeej..........
I trapphuset är det ljus men inte hos mig. Och inte finns det något proppskåp heller. Vem skall jag ringa? Vad hette sjukhuset nu igen? Var är jag? Jag har ju redan glömt adressen (men kom ihåg vägen tillbaka till sjukhuset). Dit orkar jag inte gå. Vad har norska nummerupplysningen för nummer? Ringer svenska Telenors kundtjänst, men de hade ingen aning. Men jag hade ju fått ett sms med personaldirektörens namn och telefonnummer! Toppen! Naturligtvis kommer jag då till en telefonsvarare. Försöker då i mörkret och det är verkligen becksvart få fram den lilla datorn och modemet och mina interna dimmor i huvudet har inte börjat lätta utan snarare tätna. Då jag hittat sjukhuset hemsida ringer direktören tillbaka! Lucky me! Ok jag skall göra vad jag kan, sa han. Men jag sitter på flygplatsen i Oslo och skall snart gå ombord på flyget. Men det är klart vi skall hjälpa dig.
Bra, då bara jag väntar...kanske får du tag på någon nu eller om en timma när du landar." Absolut så är det säger han."
Då är jag så trött att jag letar fram en kudde lägger mig på soffan med två jackor och dubbla fleecetröjor på mig och med öppen dörr till trapphuset så somnar jag av utmattning.
Hur länge jag sov vet jag inte riktigt men jag vaknar av att det står en man i rummet. Räddningen, halleluja! Vaktmästaren! Proppskåpet finns i trapphuset, det hänger en nyckel i hallen. Men hus skulle jag veta det? Men det hade inte hjälpt, för jag nådde den ändå inte och det är faktiskt sant att det finns inte en enda stol i lägenheten. Det finns en fåtölj som är svintung men det hade inte hjälpt jag skulle inte nått nyckeln ändå (undrar hur han tänkte när han satte upp kroken). Jag hade nått om jag släpat ut soffbordet som är stort och tungt! Jaja nu ligger nyckeln i en låda!
Men herregud vad har hänt här säger han när han ser städvattnet!
Jo, jag har torkat golven och det här är det andra vattnet.
Inte bra sa han, nej det håller jag med dig om.
Jag undrar om han kan fixa fjällforsen på toa?
Det gör jag imorgon, dör du ser ut att behöva sova lite (tack för den)
Ok, kan du fixa lite värme på elementen också när du kommer imorgon.
Absolut, det gör jag
Jag glömmer att titta om det finns några lakan innan han går. Hittar påslakan och örngott men inget underlakan. Rotar lite till och hittar ett madrasskydd, det får duga. Borstar tänderna, av med några klädesplagg och på med några andra och in under täcket. Äntligen.
Gott folk, jag kan säga att det oftast händer mycket när jag är ute och far kring E6an, men detta var i mesta laget.
Och läget idag är:
- fjällforsen på toa är kvar
- vattnet är fortfarande lika äckligt (trots att det har fått rinna i 40 minuter)
- värmen är ok tack vare väldigt många värmeljus inte elementet, golvet är svinkallt
- febern är borta (försynen tyckte nog att jag fått nog)
En egen kommentar är att ingen skugga skall falla på mäklarna på Helsenor, min kontakt Victor Lindberg och hans kollega vars namn tyvärr försvunnit in i gårdagens feberdimma, som gjorde vad dom kunde både innan och under gårdagen.
Vad som sen hände på jobbet första dagen får ni läsa om i nästa krönika.
Så häng med i svängarna här!
Vintern är på väg eller den är här, när jag kom till Oslo i går så toksnöade det - men jag satt ju i en varm och bekväm buss. Väl på flygplatsen så satte jag mig bekvämt tillrätta vid utgången då jag hade så gott om tid och var febrig och med en ond hals så somnade jag. Och inte hörde jag (feberdimma?) att man bytte utgång och undrade till slut varför man inte meddelade att ombordstigningen var påbörjad. Såg att flyget där jag satt skulle någon helt annan stans! Hoppsan, vad har hänt ser mig runt och längre bort ser jag en hoper folk som håller på att stiga ombord och chansar på att de skall till Haugesund. Och det skall dom. Pust!
Så upp och iväg. Tyvärr var det mörkt då vi skulle landa så det var inte mycket att se, men det kändes. Jösses vad det blåste, hela Nordsjön blåste in på en gång. Jag satt bara och väntade på att piloten skulle be oss alla luta oss åt ena hållet som lite motvikt. Men vi kom ner lugnt, tryggt och i tid trots att vädret försökte något helt annat. Tack SAS , vi ses snart igen.
Jaha, framme och väskan var med och den kom först av alla väskor på bandet. Bra tänkte jag eftersom jag skall bli hämtad så är jag snabbt framme. Men icke, alla andra försvinner och ingen av taxi-bilarna skall hämta mig, även bussen åker. Och kontoret i Oslo har stängt. Jag har ingen adress dit jag skall (jag brukar ha full koll på det mesta men är lovad att , tja....). Hursomhelst så får jag kontakt med Oslokontoret till slut och ojdå sa dom vi ringer snart tillbaka. Jag orkar inte vänta utan hoppar in i en Taxi som kommer (och det blir någon annan stackare som blev utan) och ber honom börja köra då jag snart får adressen på ett sms! Absolut sa han men åt vilket håll, tja kör mot stan och kommer det inget sms så vill jag till ett hotell. "Du var allt en morsom kunde" tycker chauffören. Jag berättar varför jag är här, men då vet jag ju vart du skall säger chauffören. Jag skall jobba som sjuksköterska på ett privat reumatikersjukhus en månad. Och dom som ordnat jobbet är Helsenor som förmedlar vikarier till sjukvården här i Norge. På väg i taxin ringde dom tillbaka och sa att i receptionen på sjukhuset så skall nyckeln till lägenheten finnas (som då ingen av oss hade någon adress till). Väl framme så ber jag taxin vänta och går in får en nyckel och en adress i receptionen. Där står en man och tittar lite fånigt. Så i taxin igen och han visste naturligtvis vart jag skulle och framme där så kommer mannen som stod i receptionen och tittade fånigt. "Det var jag som skulle hämta dig, men det gjorde jag inte! Och du skall vara på 6 våningen i morgon bitti kl 7 och fråga efter Marianne" "Och föresten du bor på 3 våningen och det finns ingen hiss" Han hinner vända sig om och sätta sig i sin bil innan jag jag hinner blinka. Jaha tänker jag, det här börjar ju bra och nu ligger feberdimman tät i skallen.
In i med allt mitt pick och pack, min ängel taxichauffören hade åkt då han sa att du får säkert hjälp av han som frågar efter dig :(
Tre sega våningar upp, får gå flera gånger då väskorna är blytunga. Äntligen framme!
Ok, nyckeln passar. Detta blir spännande mitt lilla hem de nästa fyra veckorna. Men NEEEEEEJ här var det inte städat på länge, buhuuuu jag som är så trött. In med två Panodil och när jag smakade på vattnet var det bara bläääää (trots att det fick rinna länge, men inte tillräckligt länge). Det enda som gick att städa golvet med var en handduk och lite diskmedel. Fungerar ju toppen, men inte i kallvatten. Här har varje lägenhet sina egna varmvattenberedare och jag har till och med två, en i köket och en i badrummet. Det tar en stund innan det blir lite varmt och sen går det fort och plötsligt är det så varmt att bara är ånga överallt.
Feberdimman tätnar..
Börjar städa, hinner torka nästan alla golven. Badrummets tillstånd skall jag undanhålla er men där gick det flera handdukar. Och efter ett toabesök vill vattnet inte sluta rinna, det låter som en fjällfors!
Å, skönt nu är jag snart färdig och snart kanske elementen blir varma också. Det är så kallt i lägenheten att jag städar i dubbla fleecetröjor trots feber.
Och så helt plötsligt så blir allt mörkt i hela den lilla lägenheten. Neeeeeeej..........
I trapphuset är det ljus men inte hos mig. Och inte finns det något proppskåp heller. Vem skall jag ringa? Vad hette sjukhuset nu igen? Var är jag? Jag har ju redan glömt adressen (men kom ihåg vägen tillbaka till sjukhuset). Dit orkar jag inte gå. Vad har norska nummerupplysningen för nummer? Ringer svenska Telenors kundtjänst, men de hade ingen aning. Men jag hade ju fått ett sms med personaldirektörens namn och telefonnummer! Toppen! Naturligtvis kommer jag då till en telefonsvarare. Försöker då i mörkret och det är verkligen becksvart få fram den lilla datorn och modemet och mina interna dimmor i huvudet har inte börjat lätta utan snarare tätna. Då jag hittat sjukhuset hemsida ringer direktören tillbaka! Lucky me! Ok jag skall göra vad jag kan, sa han. Men jag sitter på flygplatsen i Oslo och skall snart gå ombord på flyget. Men det är klart vi skall hjälpa dig.
Bra, då bara jag väntar...kanske får du tag på någon nu eller om en timma när du landar." Absolut så är det säger han."
Då är jag så trött att jag letar fram en kudde lägger mig på soffan med två jackor och dubbla fleecetröjor på mig och med öppen dörr till trapphuset så somnar jag av utmattning.
Hur länge jag sov vet jag inte riktigt men jag vaknar av att det står en man i rummet. Räddningen, halleluja! Vaktmästaren! Proppskåpet finns i trapphuset, det hänger en nyckel i hallen. Men hus skulle jag veta det? Men det hade inte hjälpt, för jag nådde den ändå inte och det är faktiskt sant att det finns inte en enda stol i lägenheten. Det finns en fåtölj som är svintung men det hade inte hjälpt jag skulle inte nått nyckeln ändå (undrar hur han tänkte när han satte upp kroken). Jag hade nått om jag släpat ut soffbordet som är stort och tungt! Jaja nu ligger nyckeln i en låda!
Men herregud vad har hänt här säger han när han ser städvattnet!
Jo, jag har torkat golven och det här är det andra vattnet.
Inte bra sa han, nej det håller jag med dig om.
Jag undrar om han kan fixa fjällforsen på toa?
Det gör jag imorgon, dör du ser ut att behöva sova lite (tack för den)
Ok, kan du fixa lite värme på elementen också när du kommer imorgon.
Absolut, det gör jag
Jag glömmer att titta om det finns några lakan innan han går. Hittar påslakan och örngott men inget underlakan. Rotar lite till och hittar ett madrasskydd, det får duga. Borstar tänderna, av med några klädesplagg och på med några andra och in under täcket. Äntligen.
Gott folk, jag kan säga att det oftast händer mycket när jag är ute och far kring E6an, men detta var i mesta laget.
Och läget idag är:
- fjällforsen på toa är kvar
- vattnet är fortfarande lika äckligt (trots att det har fått rinna i 40 minuter)
- värmen är ok tack vare väldigt många värmeljus inte elementet, golvet är svinkallt
- febern är borta (försynen tyckte nog att jag fått nog)
En egen kommentar är att ingen skugga skall falla på mäklarna på Helsenor, min kontakt Victor Lindberg och hans kollega vars namn tyvärr försvunnit in i gårdagens feberdimma, som gjorde vad dom kunde både innan och under gårdagen.
Vad som sen hände på jobbet första dagen får ni läsa om i nästa krönika.
tisdag 6 november 2012
Inte ända till E6ans slut eller början men en bit på vägen!
Så var det dags igen, ut på E6an igen och till jobb. Denna gången så svänger jag av till vänster i höjd med Oslo och åker då ända ut till västkusten till Haugesund.
Denna gången blir det till ett privat sjukhus för reumatiker. Jag kommer att lära mig massor det är helt klart. Sen skall det bli spännande att se om jag kan hitta den livsmedelsaffären som jag besökte för en väldans massa år sen och som var den absolut mest lyxiga livsmedelsaffär som jag sett, hittar jag den lovar jag att rapportera.
Denna gången blir det till ett privat sjukhus för reumatiker. Jag kommer att lära mig massor det är helt klart. Sen skall det bli spännande att se om jag kan hitta den livsmedelsaffären som jag besökte för en väldans massa år sen och som var den absolut mest lyxiga livsmedelsaffär som jag sett, hittar jag den lovar jag att rapportera.
söndag 4 november 2012
Huset, min dröm
Det är här jag vill bo
Och utsikten är så här fantastisk i september
omgivningarna är fantastiska och stommen i huset är bra men annars måste i princip allt annat göras från att byta taket till att byta elledningarna. Trots detta så är det här jag vill bo.
Så här ser köksspisen ut just nu
Murstocken är fantastisk och skall vara kvar och så skall vedspisen också. Allt annat skall göras om. Jag kommer att hålla dig uppdaterad om hela äventyret.
Och utsikten är så här fantastisk i september
omgivningarna är fantastiska och stommen i huset är bra men annars måste i princip allt annat göras från att byta taket till att byta elledningarna. Trots detta så är det här jag vill bo.
Så här ser köksspisen ut just nu
Murstocken är fantastisk och skall vara kvar och så skall vedspisen också. Allt annat skall göras om. Jag kommer att hålla dig uppdaterad om hela äventyret.
måndag 29 oktober 2012
Resan till pengarna
Nu så börjar den spännande resan till pengarna!
Just det pengarna för att kunna köpa min gård.
- egenföretagare
- ensamstående
- kvinna
Då jag idag inte alls har samma inkomst som jag hade som anställd. Men å andra sidan har jag stora planer och visioner för den verksamhet som jag skall bedriva på gården. Men det är ett helt annat kapitel som jag skall skriva mycket mer om en annan dag. Mina besparingar försvann ju i den av mig misslyckade satsningen på franchise i Lerum/Alingsås-trakten. Vill någon veta mer om det så kontakta mig gärna, jag vill här inte skriva ut det företagsnamnet.
Så jag kommer att rapportera om de olika kontakter och händelser kring de kontakter jag skapar längs denna del av resan.
söndag 28 oktober 2012
Nu händer det äntligen något!
Hej alla kära läsare!
NU händer det äntligen något med vägen till mitt drömhus. Som egentligen är en gård, ja du läste rätt - En gård! Det är ett boningshus från ca 1870 och där inga större renoveringar är gjorda sen säkert 60-talet, jag vet inte säkert då jag inte fått alla fakta ännu. Men avstyckningen är nästan klar (väntar bara på pappren från Länsstyrelsen) och det blir totalt 2,8 Ha mark. En del av marken ligger inne på naturskyddat område och där måste jag lära mig massa mer om vad det betyder.
Bilden visar utsikten från gårdsplanen, inte dålig!
Längtar, längtar, längtar till jag får flytta dit!
Lite senare i veckan skall jag få möjlighet att inspektera huset och de två uthusen själv. Det ser jag fram emot. Och naturligtvis så skall jag ta hjälp och göra en riktig besiktning. Men först vill jag bara gå omkring och drömma och titta i varenda skrymsle.
Jag skall här också skriva om hela resan från att söka finansiering till renovering och naturligt vis flytt. Och sen allt spännande med att välja allt från värmepumpar till takfärg!
tisdag 2 oktober 2012
Nu är jag på E6:an igen!
Fast denna gång är jag inte vid dess slut eller början utan bara 20 mil från Göteborg i Fredrikstad på sjukhuset och jobbar. Det var längesen jag jobbade på en hjärtavdelning. Men bröstsmärtorna gör lika ont nu som då! Och dessutom så är det bättre betalt här i Norge än i Sverige för samma sak, så då ger jag mig ut på en liten roadtrip längs E6:an igen.
Höstfärgerna är fantastiska just nu längs vägen så det känns som att åka genom en färgpalett. Fast för det mesta så svischar allt bara förbi. Men när vintern närmar sig så blir det till att ta tåget istället. Det är närmare till tågstationen från både sjukhuset och boendet än till parkeringen. Och det är riktigt nära från där vi alla jobbpendlare bor till sjukhuset. Den kortaste vägen är 52 steg och den långa vägen är det 167 steg. Och utropen från ankommande och avgående tåg hör man då fönstret är öppet. Tåget hit tar knappt tre timmar från Göteborg, med andra ord så finns det egentligen ingen ursäkt för att köra. Jo det är bekvämt att bara slänga in det man skall ha med sig i bilen och slippa släpa :) och släpa gillar jag inte!
Nu så skall jag då hoppa i jobbkläderna och ta mig de 52 stegen till sjukhuset för att jobba några timmar igen!
Men bara håll ut och titta in här igen, snart blir det en ny betraktelse över alla de nya härliga människorna jag mött här!
Höstfärgerna är fantastiska just nu längs vägen så det känns som att åka genom en färgpalett. Fast för det mesta så svischar allt bara förbi. Men när vintern närmar sig så blir det till att ta tåget istället. Det är närmare till tågstationen från både sjukhuset och boendet än till parkeringen. Och det är riktigt nära från där vi alla jobbpendlare bor till sjukhuset. Den kortaste vägen är 52 steg och den långa vägen är det 167 steg. Och utropen från ankommande och avgående tåg hör man då fönstret är öppet. Tåget hit tar knappt tre timmar från Göteborg, med andra ord så finns det egentligen ingen ursäkt för att köra. Jo det är bekvämt att bara slänga in det man skall ha med sig i bilen och slippa släpa :) och släpa gillar jag inte!
Nu så skall jag då hoppa i jobbkläderna och ta mig de 52 stegen till sjukhuset för att jobba några timmar igen!
Men bara håll ut och titta in här igen, snart blir det en ny betraktelse över alla de nya härliga människorna jag mött här!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)